Nu har jag lågt blodsocker och är väldigt frustrerad. Pappa får mig att må skit just nu helt enkelt. Det känns som om jag ligger på marken och försöker ta mig upp och att han slår ner mig om och om igen. Han är så pessimistisk och nästan rentav elak, att jag inte vet vad jag skall ta mig till.
Senaste saken. Vi har lite olika projekt på G hemma. Ett är att göra i ordning mitt rum. Några andra är att renovera köket och att göra om hela vardagsrummet. Vi gick ifrån att kolla i massor av affärer tillsammans och att diskutera det mesta... till att jag kommer med förslag som han omedelbart säger är värdelöst på ett eller annat sätt. Och om inte värdelöst, så omöjligt eller orealistiskt eller fult, opraktiskt, dåligt... etc, etc... Att hela tiden få sina kreativa idéer krossade tar väldigt mycket kraft och energi.
Som att ha en matta i vardagsrummet. Eller som att ha gardiner. Eller som att måla om hyllorna. Att ha grön färg på väggarna. Att i mitt rum täcka min fönstervägg med gardiner för ett mjukare, jämnare intryck. Att gå i affärer och kolla på saker.
Han har typ fastnat i en negativ cirkel. INGENTING får tänkas, göras eller planeras. BARA det han tycker är nödvändigt. Allt i sin takt. Det känns som att han straffar mig och min kreativitet för att något på hans lista inte har prickats av än. Han öser negativitet på mig.
Bang bang, he shot me down, bang bang, I hit the ground... My daddy shot me down.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar