Onda Drömmar

Inatt/imorse drömde jag något helt fruktansvärt.

Det började helt vanligt med min pojkvän och en gammal skolkamrat till oss båda som skulle sova över. Det var mitt sovrum, men såg inte ut som det. Sen är vi plötsligt hemma hos skolkamraten -tror jag-, ute på landet. Vi var inne i hans rum, men sen gick vi ut och rökte. Han nämnde något om att han hade skaffat ett supermariospel, och jag blev superglad, och sprang in i hans rum med honom efter mig. Jag var överlycklig och kastade armarna runt honom för att ge honom en kyss, men hejdade mig för att plocka ciggen ur mungipan. Han tog den från mig, och utan en min, så brände han mig under ögat med den. Jag vart helt paralyserad, chockad. Sen började han misshandla mig något brutalt. Jag slogs tillbaka så gott jag kunde, men han var ju en stor kille. Jag kommer ut ur huset och får reda på att det var pojkvännen som sagt åt skolkamraten att göra så. Jag är så ledsen och chockad, att jag ber honom att dra åt helvete för att jag aldrig vill se honom igen. Han sitter där, helt iskallt och kollar likgiltigt på mig, och säger fine, eller bra. Hans bästa vän sitter bredvid honom och rör inte en min heller. Jag börjar springa igen, denna gången försöker jag ringa polisen, men jag når aldrig fram. Jag är ensam, sviken, nerblodad, misshandlad och halvhysterisk.

Härlig dröm? jag har fortfarande ett eko i huvudet av min pojkvän som ser iskallt på mig och fullständigt hatar mig.

Jag är ett rent helvete ibland

Förlåt, baby.

Jag är så jävla jobbig ibland. Redan när jag bad dig dra åt helvete, så ångrade jag mig. Det är en sorts självdestruktivitet. Jag kan inte låta bli, för jag blir så jävla sårad, men det skadar mig själv lika mycket som det skadar dig. Jag vill ju egentligen bara att allt skall vara bra, att vi skall vara lyckliga tillsammans. Men jag blir så osäker ibland. På allt. Så jag driver bort dig, men det gör så himla ont. Och ångesten som samlades i magen i samma stund som jag insåg att din telefon inte fungerar... well, ja. Så när jag viskade att det var det bästa med allt, menade jag egentligen det värsta. Jag saknar dig redan, och det har bara gått 15 minuter. När du sa att du inte skulle vara här så dog jag lite inombords... det gjorde ont att du ville dra iväg. Så jag pusha bort dig så mycket jag kunde, istället för att be dig att stanna. Som en utmaning. Gör det då. Fast inombords så ber jag dig att stanna.

Kan bara hoppas att du läser detta...