Idag gjorde jag slut med min älskade Vladimir. Jag avsade mig även min älskade, framtida Grand Danois valp. Snart dags att dra till nattklubben och begrava sig i arbete. Det behövs. Jag hoppas bara väderprognosen inte förutspår oförutsägbara skyfall, om du förstår vad jag menar. Regnar gör det redan.
Jag hoppas att jag reser mig ur askan bestående av spillrorna av mitt förra liv med livsglädje.
lördag 9 juli 2011
söndag 3 juli 2011
En viss person
Jag har ju fått reda på lite dåliga nyheter vad gäller min stackars lillasyster. Och varit tvungen att låtsas som ingenting inför den personen som skadat henne - även om jag gnisslat tänder för varje gillade status eller kommentar. Nu har jag tillåtelse att visa vad jag känner och vad jag vet. Vet dock inte hur det ska gå till, riktigt. Hade helst velat göra det face-2-face. Men han bor så jävla långt bort. Dock läser han ju bloggen ibland så - ja, känn dig träffad.
lördag 2 juli 2011
tisdag 21 juni 2011
Soulsearching
Senaste tiden har jag känt mig i kontakt med mitt hjärta och min själ. I kontakt med mina riktiga känslor - inte ytliga, utan de som går på djupet. Kärlek.
Det har fått mig att se helt annorlunda på världen. Pengar är bara pengar. Kärlek och de man älskar är det enda som betyder någonting. Liv är heligt, en engångshändelse.
Ironiskt nog så har jag känt mer och mer att andras hundar inte är lika viktiga längre... Det är som att jag tillfälligt tömt mitt kärl av drivkraft. Nog för att vissa hundar verkligen betyder något... som om de väldigt kortvarigt nuddar mitt hjärta. Kortvarigt för att de sällan finns i mitt liv någon längre period.
Någon som fortfarande betyder massor skulle väl vara Zoria. Helt ärligt - även om pälsen skulle vara jobbig att ta hand om, även om det suger att inte kunna gå utan koppel... Skulle hon någonsin behöva adoption skulle jag inte tveka en sekund. Det skulle jag med alla andra hundar... liksom, behöva tänka igenom det först. Hon har verkligen stulit en liten bit av mitt hjärta.
Däremot så blir jag en aning tveksam angående köttäteri. Liv är ju heligt, och kossor lever ju innan de blir mat. De har känslor och en viss intelligens... Grisar är ju nästan lika smarta som hundar. Skulle jag slakta en vovve och äta den? Nej, aldrig. Varför skulle det egentligen betyda något annat vad gäller en gris eller ko, eller ens en liten kyckling.
Däremot så tanken på att bli vegetarian känns helt underlig. Dessutom så tycker jag inte ens att vegetarisk mat är gott (bara potatis & purjolökssoppa). Hur ska man kunna leva med ibs? (äta regelbundet vilket i mitt fall betyder typ 5 ggr om dagen) om jag inte kan äta mat som är god?
Filosofi och mat borde inte höra ihop. Suck. Dessutom vill jag ju att min framtida vovve ska äta en naturlig diet... då stödjer jag ju också slakt. Maybe life is just ruff.
Så jäkla sugen på att köpa en valp av Jennie (Danegarden), men jag hinner nog inte skaffa ett heltidsjobb på två månader - och dessutom så kan jag ju inte ha ett heltidsjobb om jag ska ha en valp... Suck. Jag får helt enkelt vänta till nästa kull och se hur livet ser ut då, istället.
Om ni tycker att jag bara babblar på så heter bloggen trots allt "To get it out"...
That's it for now.
Det har fått mig att se helt annorlunda på världen. Pengar är bara pengar. Kärlek och de man älskar är det enda som betyder någonting. Liv är heligt, en engångshändelse.
Ironiskt nog så har jag känt mer och mer att andras hundar inte är lika viktiga längre... Det är som att jag tillfälligt tömt mitt kärl av drivkraft. Nog för att vissa hundar verkligen betyder något... som om de väldigt kortvarigt nuddar mitt hjärta. Kortvarigt för att de sällan finns i mitt liv någon längre period.
Någon som fortfarande betyder massor skulle väl vara Zoria. Helt ärligt - även om pälsen skulle vara jobbig att ta hand om, även om det suger att inte kunna gå utan koppel... Skulle hon någonsin behöva adoption skulle jag inte tveka en sekund. Det skulle jag med alla andra hundar... liksom, behöva tänka igenom det först. Hon har verkligen stulit en liten bit av mitt hjärta.
Däremot så blir jag en aning tveksam angående köttäteri. Liv är ju heligt, och kossor lever ju innan de blir mat. De har känslor och en viss intelligens... Grisar är ju nästan lika smarta som hundar. Skulle jag slakta en vovve och äta den? Nej, aldrig. Varför skulle det egentligen betyda något annat vad gäller en gris eller ko, eller ens en liten kyckling.
Däremot så tanken på att bli vegetarian känns helt underlig. Dessutom så tycker jag inte ens att vegetarisk mat är gott (bara potatis & purjolökssoppa). Hur ska man kunna leva med ibs? (äta regelbundet vilket i mitt fall betyder typ 5 ggr om dagen) om jag inte kan äta mat som är god?
Filosofi och mat borde inte höra ihop. Suck. Dessutom vill jag ju att min framtida vovve ska äta en naturlig diet... då stödjer jag ju också slakt. Maybe life is just ruff.
Så jäkla sugen på att köpa en valp av Jennie (Danegarden), men jag hinner nog inte skaffa ett heltidsjobb på två månader - och dessutom så kan jag ju inte ha ett heltidsjobb om jag ska ha en valp... Suck. Jag får helt enkelt vänta till nästa kull och se hur livet ser ut då, istället.
Om ni tycker att jag bara babblar på så heter bloggen trots allt "To get it out"...
That's it for now.
lördag 14 maj 2011
Panik
is what I'm having. Om min vikt.
Jag väger ungefär 10 kilo mer än vad jag skulle vilja och för inte så himla länge sedan vägde. Det var kanske ett och ett halvt år sen som jag vägde vad jag borde. Allt gick verkligen åt skogen när jag slutade röka direkt efter att jag proppat i mig pasta i italien samt började sluka ben & jerrys så de kostade halva priset på hemmakväll. 25 kr för en stor B&J, liksom.
Sen så började jag träna en sport som jag nu i efterhand förstår snarare går ut på att bulka muskler än att bränna fett och ju som visserligen var jätteroligt men som gav mig ganska fula bristningar. Var helt bristningsfri förra sommaren. Inte precis läget längre... Men det är inte så farligt, de bleknar med tiden - det som är mest irriterande är att min figur håller på att expandera i farlig takt.
"It's not about size, it's about shape" är någon jäkla slogan hos något klädesföretag, och det stämmer jävligt bra. Det är alltså inte kilona som bekymrar mig - det är bulldegen på magen (låren, armarna, rumpan, ryggen, brösten, etc, etc...). Jag försöker hela tiden hålla mig till att en dag i veckan äta vad jag vill men det funkar verkligen verkligen inte.
Jag måste helt enkelt låta bli helt - ungefär som med cigaretter. Och det är jättesvårt. Speciellt utan ett vettigt alternativ till all skräpmat. Och egentligen är det väl bara att sätta sig ner och skriva ner 20-30 maträtter som är ok för mig och sedan laga de rätterna om och om igen tills jag är nöjdare - samt att börja röra på mig.
Jag vill verkligen cykla, exempelvis. Men min pojkväns cykel funkar inte och min pappas cykel blev stulen. Inte så jävla roligt.
Jag fick precis en uppenbarelse. Jag måste skaffa mig en aktiv hund. Får inte skaffa mig en lat grand danois. Det får vara en hund som kan simma, springa och som är smart och får med mig ut å träna! Dock är ett stort krav fortfarande att rasen måste kunna springa löst så en Afghan är ju tyvärr out of the question.... Annars kanske Grand Danois funkar bra - då de ju äter så mycket att jag väl inte har råd att laga något annat än soppa på en spik och därmed blir jag väl slim ändå. Samt att skaffa en hund skulle distrahera mig från alla rulltårtor och smördränkta popcorn. GAH! Men för att skaffa en hund behöver jag ett jobb.
Jag väger ungefär 10 kilo mer än vad jag skulle vilja och för inte så himla länge sedan vägde. Det var kanske ett och ett halvt år sen som jag vägde vad jag borde. Allt gick verkligen åt skogen när jag slutade röka direkt efter att jag proppat i mig pasta i italien samt började sluka ben & jerrys så de kostade halva priset på hemmakväll. 25 kr för en stor B&J, liksom.
Sen så började jag träna en sport som jag nu i efterhand förstår snarare går ut på att bulka muskler än att bränna fett och ju som visserligen var jätteroligt men som gav mig ganska fula bristningar. Var helt bristningsfri förra sommaren. Inte precis läget längre... Men det är inte så farligt, de bleknar med tiden - det som är mest irriterande är att min figur håller på att expandera i farlig takt.
"It's not about size, it's about shape" är någon jäkla slogan hos något klädesföretag, och det stämmer jävligt bra. Det är alltså inte kilona som bekymrar mig - det är bulldegen på magen (låren, armarna, rumpan, ryggen, brösten, etc, etc...). Jag försöker hela tiden hålla mig till att en dag i veckan äta vad jag vill men det funkar verkligen verkligen inte.
Jag måste helt enkelt låta bli helt - ungefär som med cigaretter. Och det är jättesvårt. Speciellt utan ett vettigt alternativ till all skräpmat. Och egentligen är det väl bara att sätta sig ner och skriva ner 20-30 maträtter som är ok för mig och sedan laga de rätterna om och om igen tills jag är nöjdare - samt att börja röra på mig.
Jag vill verkligen cykla, exempelvis. Men min pojkväns cykel funkar inte och min pappas cykel blev stulen. Inte så jävla roligt.
Jag fick precis en uppenbarelse. Jag måste skaffa mig en aktiv hund. Får inte skaffa mig en lat grand danois. Det får vara en hund som kan simma, springa och som är smart och får med mig ut å träna! Dock är ett stort krav fortfarande att rasen måste kunna springa löst så en Afghan är ju tyvärr out of the question.... Annars kanske Grand Danois funkar bra - då de ju äter så mycket att jag väl inte har råd att laga något annat än soppa på en spik och därmed blir jag väl slim ändå. Samt att skaffa en hund skulle distrahera mig från alla rulltårtor och smördränkta popcorn. GAH! Men för att skaffa en hund behöver jag ett jobb.
torsdag 21 april 2011
Solig dag igår
Efter att ha degat inne hur länge som helst och bråkat litegrann så fick vi en snilleblixt och gick på bio istället. Vi såg den senaste med Amanda Seyfried och jag tyckte om den. Snart blommat dessutom det japanska körsbärsträdet för fullt! Vackert!
tisdag 19 april 2011
Dåliga idéer
Jag har haft många av dem. Jag har blivit involverad med de mest olämpliga personerna man kan tänka sig. Sen så för nästan 1½ år sen så slutade jag, och sedan dess har jag bara vägrat. Jag har vägrat att ens låta möjligheten till dåliga idéer med olämpliga människor dyka upp. Då jag är i ett förhållande är väl det större delen av mänskligheten.
Men! det är tydligen bara jag som har slutat. Nu när jag har slutat verkar det vändas mot mig istället. Här har ni ett exempel:
Det finns en killkompis som funnits där i bakgrunden väldigt länge... sen 12årsåldern. De senaste 3 åren var han upptagen med en ganska jobbig tjej. Sen så gjorde han slut så bjöd jag med honom på en öl ute. Jag visste att han inte dricker alkohol, men det hindrar väl honom inte från att umgås?
- Anyway. Vi (Jag, Vlade och Johan) kom väldigt bra överrens så dagen efter sov han över och vi helt enkelt stortrivdes tillsammans. Därefter sov han över väldigt ofta och vi pratade mycket om precis allt och det bästa var att han var vän med båda av oss. Jag gick dessutom igen en svår period (jag försökte besluta mig för att sluta skolan) och han var ett oerhört stöd. Jag gjorde speciella veganska rätter så att han inte skulle känna sig allt för utanför eller hungrig heller för den delen och vi kom helt enkelt jävligt bra överrens.
- MEN! en dag så ringer han och säger att han känner sig osäker på min systers avsikter och att han känner sig lite osäker på sina egna känslor över detta. Det ena leder till det andra och helt plötsligt så umgås de bakom min rygg. D.v.s. att de umgås, berättar att de umgicks, sen umgås de igen. Så hela tiden får jag bara reda på saker i efterhand... Som de där biobiljetterna eller att hon sov över där eller... ja, etc, etc...
- Då får jag ett sms från min syster som jag antagligen missförstod eftersom att Johan vart väldigt tydlig med att han väldigt gärna vill vara med henne inte skulle vilja fucka upp vår vänskap. Så jag var som vanligt väldigt ärlig och förklarade att de ju helt enkelt skulle sluta umgås (för det är ju vad man gör om man har känslor och inte tänker ta nästa steg, eller hur?) men det var inte hon med på. Då blev hon bitsk, trotsig lillasyster som minsann skulle undersöka nästa steg.
- great, huh? frickin' perfect. Vill inte se någon av dem. Men de kan ju inte de förstå varför...
Vad tycker ni? Är det helt normalt att bli ihop med kompisens syrra, eller syrrans kompis? Eller är det att gå över en gräns? För ni ska veta hur mycket skit jag fått ta när jag gått över gränsen.
Men! det är tydligen bara jag som har slutat. Nu när jag har slutat verkar det vändas mot mig istället. Här har ni ett exempel:
Det finns en killkompis som funnits där i bakgrunden väldigt länge... sen 12årsåldern. De senaste 3 åren var han upptagen med en ganska jobbig tjej. Sen så gjorde han slut så bjöd jag med honom på en öl ute. Jag visste att han inte dricker alkohol, men det hindrar väl honom inte från att umgås?
- Anyway. Vi (Jag, Vlade och Johan) kom väldigt bra överrens så dagen efter sov han över och vi helt enkelt stortrivdes tillsammans. Därefter sov han över väldigt ofta och vi pratade mycket om precis allt och det bästa var att han var vän med båda av oss. Jag gick dessutom igen en svår period (jag försökte besluta mig för att sluta skolan) och han var ett oerhört stöd. Jag gjorde speciella veganska rätter så att han inte skulle känna sig allt för utanför eller hungrig heller för den delen och vi kom helt enkelt jävligt bra överrens.
- MEN! en dag så ringer han och säger att han känner sig osäker på min systers avsikter och att han känner sig lite osäker på sina egna känslor över detta. Det ena leder till det andra och helt plötsligt så umgås de bakom min rygg. D.v.s. att de umgås, berättar att de umgicks, sen umgås de igen. Så hela tiden får jag bara reda på saker i efterhand... Som de där biobiljetterna eller att hon sov över där eller... ja, etc, etc...
- Då får jag ett sms från min syster som jag antagligen missförstod eftersom att Johan vart väldigt tydlig med att han väldigt gärna vill vara med henne inte skulle vilja fucka upp vår vänskap. Så jag var som vanligt väldigt ärlig och förklarade att de ju helt enkelt skulle sluta umgås (för det är ju vad man gör om man har känslor och inte tänker ta nästa steg, eller hur?) men det var inte hon med på. Då blev hon bitsk, trotsig lillasyster som minsann skulle undersöka nästa steg.
- great, huh? frickin' perfect. Vill inte se någon av dem. Men de kan ju inte de förstå varför...
Vad tycker ni? Är det helt normalt att bli ihop med kompisens syrra, eller syrrans kompis? Eller är det att gå över en gräns? För ni ska veta hur mycket skit jag fått ta när jag gått över gränsen.
torsdag 14 april 2011
Meddelanden
Skickade ett meddelande till min mor. Hoppas att det inte går åt helvete med mailet. Hon skulle kunna tolka det kasst (det brukar hon) och bli sur/sårad och hålla sig borta i ett halvår eller något. Jag hoppas att hon inte blir/gör det...
Edit: fick ett rätt så giftigt svar tillbaka. Får se hur hon reagerar på motsvaret.
Edit: fick ett rätt så giftigt svar tillbaka. Får se hur hon reagerar på motsvaret.
onsdag 6 april 2011
Heh, Taskig självkänsla?
Är så van vid att mina förslag idiotförklaras (angående hunduppfostran/träning) att jag blev väldigt positivt överraskad när Oscar the Pooch* godtog mitt förslag om hundträning! Det är för övrigt Vladimir som idiotförklarar mina förslag vanligtvis. Han tycker inte jag är en idiot, men han har svårt att acceptera mina åsikter om hans hund och vad han skulle kunna göra med honom ;)
So, thank you, Oscar!
*oscarthepooch.blogspot.com
So, thank you, Oscar!
*oscarthepooch.blogspot.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)