Sista inlägget för kvällen

Det har varit en annorlunda dag... minst sagt.

Laga mat åt hunden, bli biten av hunden, råka knuffa iväg hunden, inte vilja träffa hunden...

Bli skriken på av sin upprörda pojkvän, bli omhändertagen av sin pojkvän, gräla med sin pojkvän om hunden...

Pappa kommer hem från amsterdam, få fin tunika av pappa, få chanel-maskara av pappa, dricka en ny drink med pappa...

Sitta och kolla på film med familjen, göra nyttiga snax med familjen, äta nyttiga snax med familjen, bli tvingad att kolla på Borat med familjen...

Och min stackars pojkvän var orolig för sin hund, han var jättehungrig när han åkte till 4 olika ställen för att skaffa mat åt oss, ramla med cykeln och skada sig, fick punka på cykeln, haltade vidare till nästa matställe...

Kunde i alla fall umgås med min syster.

Produktiv dag

idag.

Väldigt många inlägg idag! blir väl så när man startar upp sin blogg igen efter några månader. :)

Entusiasmen avtar nog om ett tag.

Bitten, Stolen, Broken, Frostbitten

En awesome bokserie om en kvinna vid namn Elena Michaels. Skriven av Kelley Armstrong.

Elena är en varulv. Det var dock inte tänkt att hon skulle bli det. Tyvärr var hon kär i en man som kallas Clay och när det stod klart att Clays flock aldrig skulle tillåta Elena gjorde han det enda som stod i hans makt i ett ögonblick av panik. Han bet henne.

Det är en smart, sexig och övernaturlig bokserie som jag är lite lätt uppslukad av för tillfället. Vad tycker du om fantasy (som utspelas i den moderna världen)?

Bitten

And not by the awesome book with the same name.

Utan av den tidigare nämnda "sötsliskiga, crémefärgade chihuahuan"... Han attackerade och bet mig. Min reaktion var väl inte beundransvärd, men enligt mig helt naturlig. Jag fick bort honom. Men med lite mer kraft än som behövdes. Dvs han flög iväg 1,5 m. Men han bröt ingenting, och han blev nog väldans förvånad. Var det inte ok att bitas? det är inte vad min husse/matte lärt mig.

Det är aldrig någonsin ok för en hund att attackera en människa. Någonsin. Däremot är det förståeligt om en människa med flit skadar en hund, att den reagerar så. Vad gjorde jag för att förtjäna en attack? jag nuddade honom när han inte ville bli störd. (efter att ha klappat och kelat med honom i flera minuter).

Och nu är den avslöjad.

Tidigare varit anonym, men nu är den inte det längre. Känns lite weird.

Candy

är en söt liten hund. Men jag är svartsjuk på honom. Dumt va?

Han är lika übersöt som den här sidan. Han är en cremefärgad Chihuahua. Långhårig, sliskit söt, stora alienögon...

Och min pojkvän tror att han är hans lillebror. Lilla bruuschaan. Och han tror att Candy måste sova med honom, eller hans mor. Att Candy kan få sitta vid matbordet och äta, etc.

Att han är en liten människa. Och att han blir olycklig av att inte få sova med honom. Men jag vill inte att han sover i min säng. Då tyckte min pojkvän att han kunde sova på soffan med Candy. För JAG blir ju inte olycklig av att min pojkvän hellre sover med sin hund.........

Sött va?

Det roliga

Det roliga är att jag faktiskt älskar hur bloggen ser ut nu. Haha. Den är som en prinsesstårta. Och jag ÄLSKAR prinsesstårta!

A new era of fake sweetness

Jaha, jag tänkte jag skulle damma av bloggen. Vi får se hur det går med det. Nu är den randig, rosa och sötäcklig. Även om jag inte är det.

Onda Drömmar

Inatt/imorse drömde jag något helt fruktansvärt.

Det började helt vanligt med min pojkvän och en gammal skolkamrat till oss båda som skulle sova över. Det var mitt sovrum, men såg inte ut som det. Sen är vi plötsligt hemma hos skolkamraten -tror jag-, ute på landet. Vi var inne i hans rum, men sen gick vi ut och rökte. Han nämnde något om att han hade skaffat ett supermariospel, och jag blev superglad, och sprang in i hans rum med honom efter mig. Jag var överlycklig och kastade armarna runt honom för att ge honom en kyss, men hejdade mig för att plocka ciggen ur mungipan. Han tog den från mig, och utan en min, så brände han mig under ögat med den. Jag vart helt paralyserad, chockad. Sen började han misshandla mig något brutalt. Jag slogs tillbaka så gott jag kunde, men han var ju en stor kille. Jag kommer ut ur huset och får reda på att det var pojkvännen som sagt åt skolkamraten att göra så. Jag är så ledsen och chockad, att jag ber honom att dra åt helvete för att jag aldrig vill se honom igen. Han sitter där, helt iskallt och kollar likgiltigt på mig, och säger fine, eller bra. Hans bästa vän sitter bredvid honom och rör inte en min heller. Jag börjar springa igen, denna gången försöker jag ringa polisen, men jag når aldrig fram. Jag är ensam, sviken, nerblodad, misshandlad och halvhysterisk.

Härlig dröm? jag har fortfarande ett eko i huvudet av min pojkvän som ser iskallt på mig och fullständigt hatar mig.

Jag är ett rent helvete ibland

Förlåt, baby.

Jag är så jävla jobbig ibland. Redan när jag bad dig dra åt helvete, så ångrade jag mig. Det är en sorts självdestruktivitet. Jag kan inte låta bli, för jag blir så jävla sårad, men det skadar mig själv lika mycket som det skadar dig. Jag vill ju egentligen bara att allt skall vara bra, att vi skall vara lyckliga tillsammans. Men jag blir så osäker ibland. På allt. Så jag driver bort dig, men det gör så himla ont. Och ångesten som samlades i magen i samma stund som jag insåg att din telefon inte fungerar... well, ja. Så när jag viskade att det var det bästa med allt, menade jag egentligen det värsta. Jag saknar dig redan, och det har bara gått 15 minuter. När du sa att du inte skulle vara här så dog jag lite inombords... det gjorde ont att du ville dra iväg. Så jag pusha bort dig så mycket jag kunde, istället för att be dig att stanna. Som en utmaning. Gör det då. Fast inombords så ber jag dig att stanna.

Kan bara hoppas att du läser detta...